Mina naglar går sönder men resten sys ihop.
Idag var en bra dag! Kan vi fira det? Ja! Ja ja ja det gör jag för idag ska jag äta vad jag vill och jag ska läsa och lyssna på musik och jag ska sova fast inte sådan där sömn när man somnar efter timmar av vändande och vridande utan inatt ska jag sluta ögonen och låta sömnen smeka mitt trötta huvud och mina torra händer och mina rastlösa ben. Idag har jag fnittrat på spårvagnar för jag har börjat tänka på något roligt, som fotbollsdrömmar eller förväxlingar av personer (nej hon är inte alls ihop med HONOM..) eller ett väldigt konstigt scenario. Idag har jag lyssnat på musik och läst och det kändes bra för det var ett steg mot att ta-tag-i-sitt-liv dilemmat jag går igenom just nu. Att ta upp böckerna igen. (En gång när jag mådde dåligt skrev jag att jag varje kväll dog under orden i en ny berättelse fast nu i efterhand kan jag se att de var dem som hjälpte mig att stå).
Idag vågar jag tro på min spegelbild, även om den krossas imorgon.
Oj jag spottar ut mig ord idag, mest svammel, mest det som ligger i fingertopparna, inte så djupt. Och det är okej. De ytliga känslorna är känslor de med. Jag tror jag måste lära mig det, att inte förminska de flyktiga känslorna, de som bara drar förbi, varar i en dag eller kanske en vecka. Att de också lämnar spår. Och att allt någon gång kan försvinna (ni är inte en del av mig, jag säger det till mig själv, viskar, och jag tror på det). Idag tar jag ett steg för vackra lockar och ett mjukt ansikte. Idag öppnar jag ögonen för en klapp på kinden och nudlar med champinjonsmak.
(läser intervjuer med Viktor Johansson (..))
I en av dikterna skriver du om en tunn diktsamling som nedstoppad i bröstfickan är mäktigare än en sheriffstjärna. Är det så du ser på poesin?
- Det är en klassisk filmbild att sheriffstjärnan stoppar kulan så den inte når bröstet. Man kan ha en diktsamling där i stället, så att inga skott kan nå en.
Jag går dock runt i ett konstant förvirrat tillstånd. Jag önskar jag kunde känna mig själv lite bättre, nyper tag i huden för att komma närmare, och undrar vad som döljer sig under alla celler. Önskar mig en bättre självbild och självförståelse så jag vet om jag kan krypa ihop i tryggheten eller springa vidare. Undrar om nyckeln i min hand går till den tjocka dimma jag nu står och trampar i eller till leenden där alla tänderna syns, tillochmed de gula och sneda och rökskadade. Står med den i låset och vågar inte vrida om för jag är fortfarande rädd att dimman ska smita in genom nyckelhålet och fylla rummet med rök som antar samma färgen av utgången mjölk eller gruset utanför huset en måndagsmorgon.
Fast du knackar på andra sidan, ja vänta lite, du ska snart få komma in. Tror jag.
