*.:｡✿*ﾟﾟ･✿.｡.:* *.:｡✿*ﾟﾟ･

 

och därför räcker jag heller aldrig till.

 

 

jag vet verkligen inte vad jag ska göra men jag vet att det är fihet att känna vinden i håret och jag vet att det är med skuldfyllda fingrar jag väljer att inte svara på dina blinkande sms.

 

ni behöver bara prata med mig. tiden rinner ifrån oss. 

jag faller isär nu

 

snabbt

 

skynda med nål och tråd för snart går jag inte längre att sy ihop

 

snart är jag bara bitar som flyger för vinden

 

snart.

 

det skrämmer mig

 

hur liten jag är

 

hur jag böjer ner huvudet

 

och hur jag ser skinnet skalas av för varje fotsteg

 

snabbt.

 

mäter ut avstånd mellan fingrar

 

och människor

 

och jag tänker;

 

jag känner dig inte längre

 

och jag tänker;

 

varför är era samtal naturligare än våra

 

och jag tänker;

 

snälla magkänslan ha fel

 

och jag tänker;

 

jag faller isär nu

 

snabbt

 

 

 

jag går under nu

ta min hand och led mig igenom de tomma korridorerna.

 

ta mig ut härifrån

 

från

 

fr

 

å

å

å

n

 

Smält mina läppar med dina mjuka handflator och skjut mig med kulor av saliv och rastlöshet.

 

jag ska lämna allt i en hög på ett golv av tidningspapper och jag ska sätta fyr på allt och medans jag iaktar elden ska jag känna hur vikten vid mina fotsulor försvinner.

((prata inte med mig för jag orkar inte svara.)))

 

Tyngden av bordsben och matteböcker och slitna hårtoppar. Och mina fingeravtryck finns nog kvar i din hårbotten, precis som dina armar sjönk in i min bröstkorg. Allt blir ett hav och jag är en spillra på ytan. Försöker hålla mig flytande men det är mycket som vinkar och lockar från havsbotten. Kan se dig flyta och mina händer sträcks mot dig men vattnets vågor är i vägen, jag flyter iväg, krampaktigt tag om spillran som är mitt liv. Stickor i mina händer och sår på min tunga.

 

Det är dags att vända blickarna utåt. Men ändå så snurrar pupillerna på samma ställen, inåt, kött, blod och en taggig gren begravd i hjärnan.

 

Har aldrig varit så förvirrad som nu, jag är en söndrig termometer på två ben och jag stapplar framåt med förbundna ögon. Med avskurna fingertoppar och ett ben som kommer välta mig när som helst. Frågan är bara i vems säng jag kommer ramla. Eller om min kind istället kommer träffa den hårda asfalten, skrapa upp knäna och handflatorna kommer vara blodiga och fyllda med grus. Kanske blir det så (men då väntar jag på en hand, en hand som hjälper mig upp, för några sådana finns det ju. Händer som håller mig på marken, jag ska inte flyga iväg längre nu, nej jag ska stanna stanna stanna. Ett leende för er, det kommer från hjärtat, det lyser genom ögonen.) 

 

Jag behöver någon att hålla mina tankar på, var kommer de annars att ta vägen? 

 

Jag är en blomma och du är händerna som blir en bur runt mig. Tillsammans välkomnar vi doften av regnvåta trottoarer och uppbrända ambitioner. Vi lever nu & nu & nu, vad är framtiden? Vad är tiden? Den får inte röra vår hud eller våra lungor, vi är i en glasbur där verkligheten speglar sig i fönsterrutorna. Möter tidens ögon genom en tjock dimma men jag gömmer mig bakom glasväggarnas skydd och låter alkoholen smeka mitt hår. Viska sanningen genom fyllemisstag och en molnande huvudvärk. Livet är som mest närvarande klockan 02:17 i parken vid grönsakstorget. 

 

Jag känner mig som bifiguren i min egen roman. Detta är inte min historia längre, den är utom min kontroll. Svävar meter ifrån mig, jag kan inte ta tag i den, varje gång jag tar ett steg svävar den ännu längre bort. Så mycket just nu handlar om att inte nå. Att vara nära, men aldrig så nära att jag kan omfamna det och ta det till mig. Dömd till osäkerhet och ensamhet. Bjud ut mitt hjärta till högsta säljare för jag har gett upp nu. Jag har gett upp så jävla mycket.

 

 

 

 

Krama ut osäkerhten ur hjärtan. Som en disktrasa ska jag vridas ur.

 

Vill kunna möta mina egna ögon och kunna känna texturen i fingertopparna utan att känna obehaget flyta i blodådrerna. Vill ha självförtroendet tillbaka. Får gång på gång påminna mig själv - jag existerar för min egen skull, inte någon annans.

 

----

 

Jag tror jag har femhundramiljonermiljarder människor inom mig. Jag vill vara alla på samma gång, jag älskar att starta om på nytt, slänga gammalt, nå upp till ett ideal. Allt handlar om att bli bilden jag ser framför mig. Men dit går aldrig att nå, för att nå dit krävs perfektion, och något sådant existerar inte i mitt liv. Ångrar allt. Det enda rätta är nu nu nu och inte ens det är rätt för rätt som det är blir det det förflutna och redo att kastas bort igen. Jag vill kunna landa, bli säkrare på mig själv, jag vill, jag vet inte, hitta mig själv?  Helst utan meditation, indienresor eller hypnos äsch jag vet inte kanske hittar man aldrig sig själv. Jaget försvinner iväg längre bort ju längre åren går. Eller så finns det alltid precis utom räckhåll. (Känner själens andetag i mitt huvud men mina flottiga fingrar får inget grepp den flyger iväg igen igen igen). Ta mig med... Låt mig flyga över himlen och känna molnen smeka min kind.

 

-----------------

 

Torkar en tår som inte finns men den bänns över kinden ändå. 

 

-----

 

Alltid denna trötthet på eftermiddagen. Jag bryr mig inte!! Och jag hatar när du ska visa mig tråkiga youtubeklipp när jag är mitt uppe i något annat och jag måste kolla på hela och den är lite för lång typ fem minuter och jag kollar och skrattar lite och känner hur jag bara dör dör dör inombords för jag orkar inte mer nu.

Hallå glöm mig inte

 

Hallå

 

llå

 

å

 

åååå

 

Jag vet inte om det handlar om bekräftelse eller om något annat men främst vet jag att det handlar om saknad och faktiskt lite ilska för det ska inte få sluta såhär, inte igen, jag vägrar vägrar vägrar. Tror aldrig jag har hatat någon så mycket som du, och samtidigt önskat ha så nära. Jag vet inte om jag är ledsen för att det kanske är över, att vi har runnit ut som ett glas utspilld mjölk, eller bara arg för att du gör mig så illa. IGEN. kom igen. Det kan inte bara vara jag som tänker såhär. Jag vet vet vet att mina sms blinkar inom dig precis som dina gör på mig, eller att du tänker på mig ibland. Att jag finns där i bakhuvudet. Säg inte något annat. Då dödar jag dig. Jag vet. Innerst inne vet jag. Och jag vägrar vara den som igen tar upp det vi inte talar om. Det är din tur. Och du ska säga något. Det måste du. Tystnaden hör till det förflutna, för att det ska kunna ta slut måste vi kunna prata. Gör mig inte illa igen. Tack. 

jag hatar att jag måste vara den som är på. den som pratar om det. den som vågar erkänna.

 

ta dig i kragen och prata med mig. det är jag värd. det är vi värda.

Mina naglar går sönder men resten sys ihop.

 

Idag var en bra dag! Kan vi fira det? Ja! Ja ja ja det gör jag för idag ska jag äta vad jag vill och jag ska läsa och lyssna på musik och jag ska sova fast inte sådan där sömn när man somnar efter timmar av vändande och vridande utan inatt ska jag sluta ögonen och låta sömnen smeka mitt trötta huvud och mina torra händer och mina rastlösa ben. Idag har jag fnittrat på spårvagnar för jag har börjat tänka på något roligt, som fotbollsdrömmar eller förväxlingar  av personer (nej hon är inte alls ihop med HONOM..) eller ett väldigt konstigt scenario. Idag har jag lyssnat på musik och läst och det kändes bra för det var ett steg mot att ta-tag-i-sitt-liv dilemmat jag går igenom just nu. Att ta upp böckerna igen. (En gång när jag mådde dåligt skrev jag att jag varje kväll dog under orden i en ny berättelse fast nu i efterhand kan jag se att de var dem som hjälpte mig att stå).

 

Idag vågar jag tro på min spegelbild, även om den krossas imorgon.

 

Oj jag spottar ut mig ord idag, mest svammel, mest det som ligger i fingertopparna, inte så djupt. Och det är okej. De ytliga känslorna är känslor de med. Jag tror jag måste lära mig det, att inte förminska de flyktiga känslorna, de som bara drar förbi, varar i en dag eller kanske en vecka. Att de också lämnar spår. Och att allt någon gång kan försvinna (ni är inte en del av mig, jag säger det till mig själv, viskar, och jag tror på det). Idag tar jag ett steg för vackra lockar och ett mjukt ansikte. Idag öppnar jag ögonen för en klapp på kinden och nudlar med champinjonsmak. 

 

I en av dikterna skriver du om en tunn diktsamling som nedstoppad i bröstfickan är mäktigare än en sheriffstjärna. Är det så du ser på poesin?

- Det är en klassisk filmbild att sheriffstjärnan stoppar kulan så den inte når bröstet. Man kan ha en diktsamling där i stället, så att inga skott kan nå en.

 

Jag går dock runt i ett konstant förvirrat tillstånd. Jag önskar jag kunde känna mig själv lite bättre, nyper tag i huden för att komma närmare, och undrar vad som döljer sig under alla celler. Önskar mig en bättre självbild och självförståelse så jag vet om jag kan krypa ihop i tryggheten eller springa vidare. Undrar om nyckeln i min hand går till den tjocka dimma jag nu står och trampar i eller till leenden där alla tänderna syns, tillochmed de gula och sneda och rökskadade. Står med den i låset och vågar inte vrida om för jag är fortfarande rädd att dimman ska smita in genom nyckelhålet och fylla rummet med rök som antar samma färgen av utgången mjölk eller gruset utanför huset en måndagsmorgon.

Fast du knackar på andra sidan, ja vänta lite, du ska snart få komma in. Tror jag. 

 

Jag målar himlen med min hjärnsubstans.

 

Glömda bokstäver i en tunn handflata. 

 

Åhh snälla förgör mig jag är så trött på det här nu jag behöver något chockerande, något radikalt, något överraskande, något som tar tag i axlarna och skakar tills tänderna ramlar ut eller iallafall håret åker av.... Detta är ett kärleksbrev till att att bli skjutsad ner via fjällgatan på en gammal cykel mitt i natten, eller stå på en terass någonstans och röka och känna vinden blåsa och solen värma ens glada kinder.... Och det gör mig ledsen att jag inte kan njuta av det för det räcker med en kommentar eller ett minne eller något som inte finns för att mugiporna ska dras nedåt eller för att huvudvärken ska börja. Varför är det så? Jag brukade omfamna sorgen förut, för den var en del av mig, den var mitt halva hjärta, svettdropparna som rinner nerför ryggen. Men det är något annat nu. Jag känner mig så tung, som om mörkrets händer redan är knäppta över mitt bröst och för en gångs skull kämpar jag emot, försöker desperat sudda bort röken över ögonen men den försvinner istället in i mina blodådror och i mina porer. 

 

(Du stryker dina händer över min handled, inga ord men dina fingertoppar letar svar i huden. Känner din blick i mitt bakhuvud. Dina frågande armar runt mig. Men jag kan inte svara för jag vet inte själv.)

 

Idag tänkte jag att jag skulle skriva något fint. Något glatt. För ofta ler jag, ofta skrattar jag, ofta kramas jag, pratar, skämtar, håller hand eller för all del möter någon annans läppar. Men nu när natten är här känns det avslägset, fast jag vet att det finns där, någonstans finns det glada och håller ett hårt tag om mitt skelett, hindrar det från att falla sönder. Nu när stjärnorna tittar ner på mig från fönstret är det de mörka spindeltrådarna från huvudet som lägger sig över tangentbordet, det är mörkret som rinner ut i fingertopparna. Ljuset sitter i benmärgen, den är svårare att komma åt. Och svårare att skriva om. 

 

 

 

Tittar på mobilen varannan sekund. Andas i takt med musiken, gråter inombords för inget verkar nå fram till ytan längre. Det bubblar inunder istället. Ibland blir jag rädd att det som samlas under huden någon gång kommer att explodera. Att någon gång räcker inte blodkärlen till utan det mörka tomrummet kommer lägga sina händer över mina ögon och göra hela världen till ett stort mörker utan början och slut. Och ibland inbillar jag mig mörka fingertoppar i ögonvrån. Ser spårvagnarna åka förbi, röken från min ciggarett sträcker sig efter de rostiga vagnarna, den vill bort precis som jag. Men mina fotdulor är så nersjunkta i marken att varje steg är en ansträngning. Jag är fast här.

 

Ångern är det som går runt i huvudet. Eller tanken; Har jag förstört det jag levde för? Är det därför inkorgen på mobilen lyser tom, precis som mina händer är tomma utan din nacke?

 

lol

 

skriver inget utom klyschor längre.

 

men jag saknar dig

 

SNÄLLA jag är så viljelös när jag inte vet. Sjunker ner i soffan och kommer inte upp på flera timmar, öppnar mobilen och stänger den igen. Försöker titta på tv men allt blir en smet och jag lägger huvudet med kudden och hjärtat är så tomt när jag inte får något svar. Ögonlocken är ihopskrynklade över rastlösa ögon. Somnar med mobilen i ett krampaktig tag. När jag vaknar har jag fortfarande den i handen, jag har inte släppt den på hela natten. Men inkorgen lyser ikapp tomheten inombords. Och inte idag heller kommer jag upp ur soffan.

 

Sjunka längre ner. Sjunka så långt ner att jag tappar fotfästet och a jag försvinnner in i ett berg av tyg. Omfamna mig och få mig att glömma. Minnerna gör mig svag. Tiden blir ett slag över ansiktet. Dina tänder i mitt kött. Mina klor i molnen. Lyft händerna och be om fred för snart är striden över.

 

 

 

 

 

 

Jag vill spola tillbaka tiden

 

få det ogjort

 

Jag vill bli säkrare på mina känslor

 

vill skydda barnet som sitter bland vassa revben och genomskinlig hud

 

Jag vill torka tårar rädda sminket spela samma låt igen

 

bakåt bakåt bakåt

 

 

MMMMMMmmmmMmMmMmMMMMmmm 

 

Lov. Kanske kan det bli lättare att andas. Att vid revbenen ska det blåsa av frihet och trygghet, en viskning över benvita knogar och tre fingrar som snuddar vid mina ögonlock. Man stänger ögonen på den som är död, det ser fridfullare ut då.

Knacka sig ut ur vinterns hårda skal och sträcka händerna mot en svart sol. Ljuset når aldrig längst in. Mina naglar ska brytas och mina ben knäckas. Ramla bakåt i en mjuk madrass,

 

Vi sitter vid röda sten och det blåser och egentligen är det för kallt med så tunna strumpbyxor och vi har alldeles för få tröjor på oss. Klara trär vantar på fötterna och Lisa ligger tryggt i Tringas famn. Röken bolmar från cigarretter och något brinner i en papperskorg en bit bort. Röken flyger mot himlen som en flock fåglar, den lyfter sig mot himlens tak och fyller luften med en frän doft. Mina händer är torra och så är mina ord, de flesta är sagda förut. Upprepar mig som ett gammalt kasettband eller en trasig vinylskiva. Kanske har min bästa tid redan varit (Eller kanske plockar någon nytänkande hipster upp mig om några år när alla har glömt bort mig och gör mig hipp igen. Haha. Vinylskivan personligfierad). Jag har glömt bort hur man inte fryser, så när de andra börjar skruva på sig obekvämt och klaga på kylan måste jag titta på mina skakande händer för att ta in verkligheten. Mitt huvud och min kropp samarbetar inte alltid. 

 

/Gå upp ur sängen/Gör något med ditt liv/Städa ditt rum/Träffa någon/Skicka iväg ett sms gör det bara/Hur svårt kan det vara?/

 

Ge mig mod och en värme som inte försvinner. 

 

Det är alltid två röster. En som vet något och den andra tycker tvärtom, och de tävlar alltid om vem som ska ligga närmast. T.ex den ena säger det kommer ordna sig, och den andra säger att allt kommer gå åt helvete. Och ligger den första närmast spelar det inget någon roll för jag tänker att det löser sig och likgiltigheten äter upp mig och jag bryr mig inte längre. Eller om den andra ligger närmast och jag blir jättehetsig och jättedeppig och tänker att allt ändå bara blir skit och öh ja det är klart det blir om du bara ligger där filippa GÖR NÅGOT ÅT DET DÅ... Men all denna likgiltighet som sväljer mig och jag vissnar och min ambition dör. Revor i själen och en halvtom kaffekopp som har stått på mitt nattduksbord i veckor. 

En klänning som fladdrar i vinden och söndriga strumpbyxor och ett linne med ett lager av katthår och jag vill inte ta bort dem för det är en påminnelse om en mjuk axel. Jag vill att tiden ska stanna eller helst spolas bakåt, ta mig tillbaka där jag var. Ta mig tillbaka. Uppför trappan in genom dörren av med skorna av med jackan och ramla ner i madrassen ännu en gång. Jag faller i evigheten som viskar ditt namn. 

 

FLY fly med vinden fly med skorna på eller barfota det spelar ingen roll. Ramla i gruset skrapa upp knäna få skoskav och bryt en nagel. Spring tills du blir anfådd tills du få håll och håret blåser i vinden. Spring tills ögonen blir vattninga och huvudet är tomt. Andas genom näsan slå i en tand slå sönder bilden av verkligheten med en knuten näve. Och hitta svaren som gömmer sig vid horisonten.