*.:｡✿*ﾟﾟ･✿.｡.:* *.:｡✿*ﾟﾟ･

Krama ut osäkerhten ur hjärtan. Som en disktrasa ska jag vridas ur.

 

Vill kunna möta mina egna ögon och kunna känna texturen i fingertopparna utan att känna obehaget flyta i blodådrerna. Vill ha självförtroendet tillbaka. Får gång på gång påminna mig själv - jag existerar för min egen skull, inte någon annans.

 

----

 

Jag tror jag har femhundramiljonermiljarder människor inom mig. Jag vill vara alla på samma gång, jag älskar att starta om på nytt, slänga gammalt, nå upp till ett ideal. Allt handlar om att bli bilden jag ser framför mig. Men dit går aldrig att nå, för att nå dit krävs perfektion, och något sådant existerar inte i mitt liv. Ångrar allt. Det enda rätta är nu nu nu och inte ens det är rätt för rätt som det är blir det det förflutna och redo att kastas bort igen. Jag vill kunna landa, bli säkrare på mig själv, jag vill, jag vet inte, hitta mig själv?  Helst utan meditation, indienresor eller hypnos äsch jag vet inte kanske hittar man aldrig sig själv. Jaget försvinner iväg längre bort ju längre åren går. Eller så finns det alltid precis utom räckhåll. (Känner själens andetag i mitt huvud men mina flottiga fingrar får inget grepp den flyger iväg igen igen igen). Ta mig med... Låt mig flyga över himlen och känna molnen smeka min kind.

 

-----------------

 

Torkar en tår som inte finns men den bänns över kinden ändå. 

 

-----

 

Alltid denna trötthet på eftermiddagen. Jag bryr mig inte!! Och jag hatar när du ska visa mig tråkiga youtubeklipp när jag är mitt uppe i något annat och jag måste kolla på hela och den är lite för lång typ fem minuter och jag kollar och skrattar lite och känner hur jag bara dör dör dör inombords för jag orkar inte mer nu.