*.:｡✿*ﾟﾟ･✿.｡.:* *.:｡✿*ﾟﾟ･

Det fattas något. Jag kan inte komma på vad, men något stoppar glädjen, något stoppar lättnaden. Jag vet inte vad det är men jag måste hitta det. För jag sjunker som en sten och jag är så rädd för att nå havbotten och inte kunna simma upp till ytan. Fastkedjad i sanden och mellan dig och mig är det miljoner kubikmeter vatten saltare än mina tårar (LÖGN jag gråter ju inte...). Och när jag är där nere på bottnen kommer jag inte kunna se dig, eller någon annan, jag kommer vara så isolerad att ni bara blir skuggor. Förvridna figurer i ett porslinsöga som krossas av en knuten näve. Gräver hål i mitt huvud, lämnar gropar att samla mardrömmar i. 

 

----

 

Sitter vid matbordet och alla pratar men varje gång jag säger något känns uppmärksamheten obekväm och ingen skrattar åt mina skämt och det känns som min stolthet sväljs ner med den överkokta pastan. Hur gör man sig ett hem igen för jag börjar känna sig mer och mer borta nu, som om trådarna till hemmet klipps av en för en, jag är flugan som tar mig ur spindelns nät (och ramlar in i ett annat).

 

-----

 

Att sova är:

 

*Att rulla runt i en spindeltunn hinna och genom ögonlocken lyser blodådrorna igenom som vägar till våra minnen.

*Att gråta fast man aldrig gråter för man gråter ut allt genom tankar, stora tanketårar som omsluter en och de är mjuka som hud eller kanske är det bara så jag tänker mig att det är, egentligen kanske de ristar med ovarsamma rörelser och lämnar mer sår än de helar. 

*Att ligga och knipa ihop ögonen och man SKA INTE kolla på klockan men så gör man det och den är 02:43 och imorgon har man tyska klockan åtta. Trassliga lakan, ett fönster som glappar i vinden och hjärnan går på högvarv och man fattar inte varför man bara inte kan stänga av. 

*Drömma att man går på en gata och det är tyst och ödesdigert och mörkt och man vet att gatan kommer aldrig ta slut den fortsätter bara men ändå fortsätter man ta steg efter steg och målet är osynligt, bortom intet, det ligger i bakhuvudet men man vet att man måste vidare för att växa fast är farligare än att aldrig komma fram. 

*Vakna kallsvettig och ÄN EN GÅNG har man drömmit om fingrar över nyckelbenen eller taktslag på benet och man gråter (LÖGN jag gråter ju inte...) för att ännu en gång var man säker på att det var på riktigt men istället fortsätter tiden sin vilda dans och man blåser längre och lägnre bort från dig. Kan se din skugga gå upp i en dimma och min egen kropp lyser med en obehaglig skarphet. Jag vill inte vara tydlig utan någon vid min sida, ensamheten gör brinnande ränder över revbenen. 

 

Ni vet när en låt slutar med att den egentligen aldrig slutar, utan att instrumenten blir dovare och dovare och till slut så hör man ingenting längre och nästa låt börjar? Jag undrar alltid om låten fortsätter bara att jag inte kan höra den längre. Ett pararellt universum där trummorna aldrig slutar trumma eller gitarren slutar spela, samma slinga, om och om igen. Det är något tröstande med den tanken, som en mjuk hand över kinden som säger att allt kommer blir bra, det är samma känsla. En trygghet i att någonstans spelar låten vidare och bara för att jag ligger i ett mörkt rum och stirrar upp i taket och det är så tyst att jag kan höra varje kroppsdel knäcka, kan höra min bröstkorg hävas upp och ner och inte en tanke går förlorad eftersom varje ord i mitt huvud blir ett skrik och det går inte att värja sig för bilderna som skymtar förbi i mitt bakhuvud, bara för att jag gör det så betyder det inte att låten slutar existera. Den fortsätter snurra. Och jag tänker mig att när jag somnar och drömmer mina djupaste drömmar, de man inte kommer ihåg när man vaknar, då kommer det att vara de låtarna som ljuder i bakgrunden. Låtarna som aldrig tar slut, utan bara dukar under för människans tristess. 

 

 

Snyter mig femtusen gånger om dagen, orkar inte röa på mig så mycket, ligger mest i min säng, läser om lusten faller på, annars tystnad eller möjligtvis musik om mitt huvud inte gör för ont. Fast jag ser inte musik som motsatsen till tystnad, tystnaden i huvudet blir snarare tydligare med musik strömmande genom rummet, den suddar ut och byter ut skriken mot lugna toner. Vi är tysta på så många olika lager, tystnaden inombords går inte att jämnföra med tystnaden runt omkring oss. För rösterna i mitt huvud tar aldrig slut, jag kan vara i ett rum tystare än en grav och ändå höra skrik och prat och kommentarer och minnen och bilder för i huvudet blandas ju allt, en bild är ett ljud precis som ett ljud är en bild. 

 

 

Kanske är tristess ett sätt att handskas med tillvaron, att inte stanna för länge på ett och samma ställe. En underliggande instinkt. För att fästa sig betyder farväl, för allt måste ju någon gång gå sönder eller falla i bitar eller krossas eller försvinna som solen bakom moln. Att stanna är farligt, vi borde röra på oss så mycket som möjligt. Och medan min kropp hasar sig framåt är mitt minne kvar för en månad sen, it feels like we only go backwards, det gör det verkligen. Jag vet att sådant förtär en, att det är sådant som får ens huvud och tankar att ruttna och ju längre bakåt i tiden man stannar desto tydligare är det att man har förlorat. Kan man inte se framåt är något trasigt, fast det visste jag ju redan. Att jag är ett öppet sår som är för färskt för att sys igen. 

 

 

Jag har lyssnat på Air's Virgin Suicides i ett konstant flöde, det märker ni kanske, jag tyckte det var passande, för både boken och filmen handlar ju främst om tristess och känslan att vara instängd. Och inga känslor kunde uttrycka mitt dunkande hjärta mer nu än just fångat och uttråkat. Kan höra det dunka när jag ligger i mitt tysta rum, klapp klapp klapp, samma takt som dina fingrar på mitt ben när vi ligger i din säng och lyssnar på musik. (hela tiden åter dit åter dit åter dit fast samtidigt nej det är inte allt som räknas men lättare att sätta ord på än en dimma i huvudet som följer varje andetag och fyller varje por). Du är min kniv men också mitt kött och samtidigt blodet som sprutar. 

 

 

Mitt bra humör försvann med vårsolen igen, göms bakom moln och en frostig skolgård. Det knastrar under skorna när jag går och mina ben får köldskador och mina händer blir blålila och skakar och varje gång jag ska tända en cigg måste jag anstränga mig för tummen är så kall och lågan dör gång på gång för vintervindarna vägrar försvinna och det känns som mina tankar försvinner och ersätts av en snöstorm. Drar jackan tätare om kroppen men den går inte ens att stänga så det är ingen ide och när vi går mot hållplatsen kan vi inte prata för blåsten och kylan. Snälla. Jag vill inte ha det såhär längre.Jag lever ju på solstrålarna, varje gång jag kan sitta vid elhusen och röka eller varje gång jag kan gå till spårvagnen utan att hålla igen jackan eller varje gång vi kan sitta ute och dricka dyrt kaffe, kanske med en filt men ändå, varje gång varje gång känns det så mycket lättare, som om något släppar inom mig och jag kan dra ner axlarna, blunda och njuta. Snälla. Värme kom nu nu nu nu jag tycker det är dags. Jag är så innerligt trött på sveriges katastroflånga vinter; så innerligt trött på att dra upp persiennerna och sucka, så trött på att inte veta vad man ska göra för man kan inte gå ut och man orkar inte åka någonstans för det kräver att man går ut så det slutar med att man drar täcket över huvudet och lyssnar på musik.

 

Sen finns det andra bra saker också men alldeles för mycket försvinner bakom suckar och klagande ljud (går hand i hand och du gör något konstigt ljud och jag skrattar för DU ÄR SÅ ROLIG överlevar skolan pga dig fattar du det fattar du hur viktig du är?).

 

Möter Fanny och Simone på flygplatsen och när jag ser dem komma ut börjar jag nästan gråta (fast bara nästan för jag har ofta så långt tll tårar det är mycket oftare som jag tänker hade jag varit en människa som grät hade jag gråtit nu) för jag har saknat dem så mycket fast det bara har varit en vecka och det har inte ens varit jobbigt egentligen men att se dem komma med sina tunga väskor och trötta leenden och jag blir också glad för FATTA de är mina vänner och de är världens finaste människor. Haha.Vänskap är ett så unerskattat fenomen, lika berusande som kärlek och (iallafall oftare) utan alla dessa komplikationer och oskrivna regler. Att åka bil hem från landvetter med en Simone fylld av franska erfarhenter och lyssna på historier om konstiga fransoser, vattenpipebarer och obekväma skämt till franska pappor.

 

Ligga i Tringas mammas säng och äta kakor vi köpte på hemköp för en tia och dricka påskmust utan kolsyra. Känna värme från kropparna brevid en och solen lyser in genom fönstretoch jag blundar och låtsas att det är varmt, att det är sommar. Evelina som googlar upp skådespelare och komenterar det som händer i filmen ("FÖRLÅT med är så svårt att låta bli när jag har sett den förut..."). Och när de går ut på balkongen och röker och jag och Klara liger kvar och jag ser röken från Tringas cigarett cirkla upåt i luften utanför balkongfönstret.

 

"En gång läste jag i en bok att hur man vet hur ett förhållande har nått sitt slut är när man tänker mer på hur det var än hur det kommer bli och jag tänker att det gäller vänskap också för det är ju också en relation?"

"Det stämmer verkligen"

"När det man pratar om redan har hänt, när det är det som varit och man pratar om hur man låg på golvet och lyssnade på musik men aldrig om när man ska träffas nästa gång eller vad man ska göra i sommar.... det är så man vet att det är slut."

jag vill bara minnas