*.:｡✿*ﾟﾟ･✿.｡.:* *.:｡✿*ﾟﾟ･

Mitt bra humör försvann med vårsolen igen, göms bakom moln och en frostig skolgård. Det knastrar under skorna när jag går och mina ben får köldskador och mina händer blir blålila och skakar och varje gång jag ska tända en cigg måste jag anstränga mig för tummen är så kall och lågan dör gång på gång för vintervindarna vägrar försvinna och det känns som mina tankar försvinner och ersätts av en snöstorm. Drar jackan tätare om kroppen men den går inte ens att stänga så det är ingen ide och när vi går mot hållplatsen kan vi inte prata för blåsten och kylan. Snälla. Jag vill inte ha det såhär längre.Jag lever ju på solstrålarna, varje gång jag kan sitta vid elhusen och röka eller varje gång jag kan gå till spårvagnen utan att hålla igen jackan eller varje gång vi kan sitta ute och dricka dyrt kaffe, kanske med en filt men ändå, varje gång varje gång känns det så mycket lättare, som om något släppar inom mig och jag kan dra ner axlarna, blunda och njuta. Snälla. Värme kom nu nu nu nu jag tycker det är dags. Jag är så innerligt trött på sveriges katastroflånga vinter; så innerligt trött på att dra upp persiennerna och sucka, så trött på att inte veta vad man ska göra för man kan inte gå ut och man orkar inte åka någonstans för det kräver att man går ut så det slutar med att man drar täcket över huvudet och lyssnar på musik.

 

Sen finns det andra bra saker också men alldeles för mycket försvinner bakom suckar och klagande ljud (går hand i hand och du gör något konstigt ljud och jag skrattar för DU ÄR SÅ ROLIG överlevar skolan pga dig fattar du det fattar du hur viktig du är?).

 

Möter Fanny och Simone på flygplatsen och när jag ser dem komma ut börjar jag nästan gråta (fast bara nästan för jag har ofta så långt tll tårar det är mycket oftare som jag tänker hade jag varit en människa som grät hade jag gråtit nu) för jag har saknat dem så mycket fast det bara har varit en vecka och det har inte ens varit jobbigt egentligen men att se dem komma med sina tunga väskor och trötta leenden och jag blir också glad för FATTA de är mina vänner och de är världens finaste människor. Haha.Vänskap är ett så unerskattat fenomen, lika berusande som kärlek och (iallafall oftare) utan alla dessa komplikationer och oskrivna regler. Att åka bil hem från landvetter med en Simone fylld av franska erfarhenter och lyssna på historier om konstiga fransoser, vattenpipebarer och obekväma skämt till franska pappor.

 

Ligga i Tringas mammas säng och äta kakor vi köpte på hemköp för en tia och dricka påskmust utan kolsyra. Känna värme från kropparna brevid en och solen lyser in genom fönstretoch jag blundar och låtsas att det är varmt, att det är sommar. Evelina som googlar upp skådespelare och komenterar det som händer i filmen ("FÖRLÅT med är så svårt att låta bli när jag har sett den förut..."). Och när de går ut på balkongen och röker och jag och Klara liger kvar och jag ser röken från Tringas cigarett cirkla upåt i luften utanför balkongfönstret.

 

"En gång läste jag i en bok att hur man vet hur ett förhållande har nått sitt slut är när man tänker mer på hur det var än hur det kommer bli och jag tänker att det gäller vänskap också för det är ju också en relation?"

"Det stämmer verkligen"

"När det man pratar om redan har hänt, när det är det som varit och man pratar om hur man låg på golvet och lyssnade på musik men aldrig om när man ska träffas nästa gång eller vad man ska göra i sommar.... det är så man vet att det är slut."