*.:｡✿*ﾟﾟ･✿.｡.:* *.:｡✿*ﾟﾟ･

jag hatar att jag måste vara den som är på. den som pratar om det. den som vågar erkänna.

 

ta dig i kragen och prata med mig. det är jag värd. det är vi värda.

Mina naglar går sönder men resten sys ihop.

 

Idag var en bra dag! Kan vi fira det? Ja! Ja ja ja det gör jag för idag ska jag äta vad jag vill och jag ska läsa och lyssna på musik och jag ska sova fast inte sådan där sömn när man somnar efter timmar av vändande och vridande utan inatt ska jag sluta ögonen och låta sömnen smeka mitt trötta huvud och mina torra händer och mina rastlösa ben. Idag har jag fnittrat på spårvagnar för jag har börjat tänka på något roligt, som fotbollsdrömmar eller förväxlingar  av personer (nej hon är inte alls ihop med HONOM..) eller ett väldigt konstigt scenario. Idag har jag lyssnat på musik och läst och det kändes bra för det var ett steg mot att ta-tag-i-sitt-liv dilemmat jag går igenom just nu. Att ta upp böckerna igen. (En gång när jag mådde dåligt skrev jag att jag varje kväll dog under orden i en ny berättelse fast nu i efterhand kan jag se att de var dem som hjälpte mig att stå).

 

Idag vågar jag tro på min spegelbild, även om den krossas imorgon.

 

Oj jag spottar ut mig ord idag, mest svammel, mest det som ligger i fingertopparna, inte så djupt. Och det är okej. De ytliga känslorna är känslor de med. Jag tror jag måste lära mig det, att inte förminska de flyktiga känslorna, de som bara drar förbi, varar i en dag eller kanske en vecka. Att de också lämnar spår. Och att allt någon gång kan försvinna (ni är inte en del av mig, jag säger det till mig själv, viskar, och jag tror på det). Idag tar jag ett steg för vackra lockar och ett mjukt ansikte. Idag öppnar jag ögonen för en klapp på kinden och nudlar med champinjonsmak. 

 

I en av dikterna skriver du om en tunn diktsamling som nedstoppad i bröstfickan är mäktigare än en sheriffstjärna. Är det så du ser på poesin?

- Det är en klassisk filmbild att sheriffstjärnan stoppar kulan så den inte når bröstet. Man kan ha en diktsamling där i stället, så att inga skott kan nå en.

 

Jag går dock runt i ett konstant förvirrat tillstånd. Jag önskar jag kunde känna mig själv lite bättre, nyper tag i huden för att komma närmare, och undrar vad som döljer sig under alla celler. Önskar mig en bättre självbild och självförståelse så jag vet om jag kan krypa ihop i tryggheten eller springa vidare. Undrar om nyckeln i min hand går till den tjocka dimma jag nu står och trampar i eller till leenden där alla tänderna syns, tillochmed de gula och sneda och rökskadade. Står med den i låset och vågar inte vrida om för jag är fortfarande rädd att dimman ska smita in genom nyckelhålet och fylla rummet med rök som antar samma färgen av utgången mjölk eller gruset utanför huset en måndagsmorgon.

Fast du knackar på andra sidan, ja vänta lite, du ska snart få komma in. Tror jag. 

 

Jag målar himlen med min hjärnsubstans.

 

Glömda bokstäver i en tunn handflata. 

 

Åhh snälla förgör mig jag är så trött på det här nu jag behöver något chockerande, något radikalt, något överraskande, något som tar tag i axlarna och skakar tills tänderna ramlar ut eller iallafall håret åker av.... Detta är ett kärleksbrev till att att bli skjutsad ner via fjällgatan på en gammal cykel mitt i natten, eller stå på en terass någonstans och röka och känna vinden blåsa och solen värma ens glada kinder.... Och det gör mig ledsen att jag inte kan njuta av det för det räcker med en kommentar eller ett minne eller något som inte finns för att mugiporna ska dras nedåt eller för att huvudvärken ska börja. Varför är det så? Jag brukade omfamna sorgen förut, för den var en del av mig, den var mitt halva hjärta, svettdropparna som rinner nerför ryggen. Men det är något annat nu. Jag känner mig så tung, som om mörkrets händer redan är knäppta över mitt bröst och för en gångs skull kämpar jag emot, försöker desperat sudda bort röken över ögonen men den försvinner istället in i mina blodådror och i mina porer. 

 

(Du stryker dina händer över min handled, inga ord men dina fingertoppar letar svar i huden. Känner din blick i mitt bakhuvud. Dina frågande armar runt mig. Men jag kan inte svara för jag vet inte själv.)

 

Idag tänkte jag att jag skulle skriva något fint. Något glatt. För ofta ler jag, ofta skrattar jag, ofta kramas jag, pratar, skämtar, håller hand eller för all del möter någon annans läppar. Men nu när natten är här känns det avslägset, fast jag vet att det finns där, någonstans finns det glada och håller ett hårt tag om mitt skelett, hindrar det från att falla sönder. Nu när stjärnorna tittar ner på mig från fönstret är det de mörka spindeltrådarna från huvudet som lägger sig över tangentbordet, det är mörkret som rinner ut i fingertopparna. Ljuset sitter i benmärgen, den är svårare att komma åt. Och svårare att skriva om. 

 

 

 

Tittar på mobilen varannan sekund. Andas i takt med musiken, gråter inombords för inget verkar nå fram till ytan längre. Det bubblar inunder istället. Ibland blir jag rädd att det som samlas under huden någon gång kommer att explodera. Att någon gång räcker inte blodkärlen till utan det mörka tomrummet kommer lägga sina händer över mina ögon och göra hela världen till ett stort mörker utan början och slut. Och ibland inbillar jag mig mörka fingertoppar i ögonvrån. Ser spårvagnarna åka förbi, röken från min ciggarett sträcker sig efter de rostiga vagnarna, den vill bort precis som jag. Men mina fotdulor är så nersjunkta i marken att varje steg är en ansträngning. Jag är fast här.

 

Ångern är det som går runt i huvudet. Eller tanken; Har jag förstört det jag levde för? Är det därför inkorgen på mobilen lyser tom, precis som mina händer är tomma utan din nacke?

 

lol

 

skriver inget utom klyschor längre.

 

men jag saknar dig

 

SNÄLLA jag är så viljelös när jag inte vet. Sjunker ner i soffan och kommer inte upp på flera timmar, öppnar mobilen och stänger den igen. Försöker titta på tv men allt blir en smet och jag lägger huvudet med kudden och hjärtat är så tomt när jag inte får något svar. Ögonlocken är ihopskrynklade över rastlösa ögon. Somnar med mobilen i ett krampaktig tag. När jag vaknar har jag fortfarande den i handen, jag har inte släppt den på hela natten. Men inkorgen lyser ikapp tomheten inombords. Och inte idag heller kommer jag upp ur soffan.

 

Sjunka längre ner. Sjunka så långt ner att jag tappar fotfästet och a jag försvinnner in i ett berg av tyg. Omfamna mig och få mig att glömma. Minnerna gör mig svag. Tiden blir ett slag över ansiktet. Dina tänder i mitt kött. Mina klor i molnen. Lyft händerna och be om fred för snart är striden över.

 

 

 

 

 

 

Jag vill spola tillbaka tiden

 

få det ogjort

 

Jag vill bli säkrare på mina känslor

 

vill skydda barnet som sitter bland vassa revben och genomskinlig hud

 

Jag vill torka tårar rädda sminket spela samma låt igen

 

bakåt bakåt bakåt

 

 

MMMMMMmmmmMmMmMmMMMMmmm 

 

Lov. Kanske kan det bli lättare att andas. Att vid revbenen ska det blåsa av frihet och trygghet, en viskning över benvita knogar och tre fingrar som snuddar vid mina ögonlock. Man stänger ögonen på den som är död, det ser fridfullare ut då.

Knacka sig ut ur vinterns hårda skal och sträcka händerna mot en svart sol. Ljuset når aldrig längst in. Mina naglar ska brytas och mina ben knäckas. Ramla bakåt i en mjuk madrass,

 

Vi sitter vid röda sten och det blåser och egentligen är det för kallt med så tunna strumpbyxor och vi har alldeles för få tröjor på oss. Klara trär vantar på fötterna och Lisa ligger tryggt i Tringas famn. Röken bolmar från cigarretter och något brinner i en papperskorg en bit bort. Röken flyger mot himlen som en flock fåglar, den lyfter sig mot himlens tak och fyller luften med en frän doft. Mina händer är torra och så är mina ord, de flesta är sagda förut. Upprepar mig som ett gammalt kasettband eller en trasig vinylskiva. Kanske har min bästa tid redan varit (Eller kanske plockar någon nytänkande hipster upp mig om några år när alla har glömt bort mig och gör mig hipp igen. Haha. Vinylskivan personligfierad). Jag har glömt bort hur man inte fryser, så när de andra börjar skruva på sig obekvämt och klaga på kylan måste jag titta på mina skakande händer för att ta in verkligheten. Mitt huvud och min kropp samarbetar inte alltid. 

 

/Gå upp ur sängen/Gör något med ditt liv/Städa ditt rum/Träffa någon/Skicka iväg ett sms gör det bara/Hur svårt kan det vara?/

 

Ge mig mod och en värme som inte försvinner. 

 

Det är alltid två röster. En som vet något och den andra tycker tvärtom, och de tävlar alltid om vem som ska ligga närmast. T.ex den ena säger det kommer ordna sig, och den andra säger att allt kommer gå åt helvete. Och ligger den första närmast spelar det inget någon roll för jag tänker att det löser sig och likgiltigheten äter upp mig och jag bryr mig inte längre. Eller om den andra ligger närmast och jag blir jättehetsig och jättedeppig och tänker att allt ändå bara blir skit och öh ja det är klart det blir om du bara ligger där filippa GÖR NÅGOT ÅT DET DÅ... Men all denna likgiltighet som sväljer mig och jag vissnar och min ambition dör. Revor i själen och en halvtom kaffekopp som har stått på mitt nattduksbord i veckor. 

En klänning som fladdrar i vinden och söndriga strumpbyxor och ett linne med ett lager av katthår och jag vill inte ta bort dem för det är en påminnelse om en mjuk axel. Jag vill att tiden ska stanna eller helst spolas bakåt, ta mig tillbaka där jag var. Ta mig tillbaka. Uppför trappan in genom dörren av med skorna av med jackan och ramla ner i madrassen ännu en gång. Jag faller i evigheten som viskar ditt namn. 

 

FLY fly med vinden fly med skorna på eller barfota det spelar ingen roll. Ramla i gruset skrapa upp knäna få skoskav och bryt en nagel. Spring tills du blir anfådd tills du få håll och håret blåser i vinden. Spring tills ögonen blir vattninga och huvudet är tomt. Andas genom näsan slå i en tand slå sönder bilden av verkligheten med en knuten näve. Och hitta svaren som gömmer sig vid horisonten.

 

 

 

Händer,

är allt jag tänker på nu

det de nuddar

det de smeker

 

Jag är en gungbräda... Slår i kanten och ligger i gräset eller var det på mattan där jag kröp ihop? Och trodde jag aldrig mer skulle komma upp? Musiken gick på tomgång och den låten kommer alltid vara ett rop på hjälp, men vem hör genom tonerna?

Eller så slår jag i andra kanten, ramlar in en kropp, tas emot av händer som fångar mig i fallet. Ser in i ögon och ser mig själv, fast glad, fast lycklig. Men andra foten är kvar på andra sidan, aldrig helt hängiven åt lyckoruset. Alltid en fot kvar i mörkret och i viss mån är det jag själv som vill ha det så....

 

 

Tänkte egentligen inte börja citera Smashing Pumpkins men jag vet inte hur jag annars ska uttrycka mig. Är så rädd att förlora greppet, åt båda hållen. Läser i en gammal dagbok "glöm aldrig hur det är att må dåligt" och jag minns och jag känner och jag är inte redo att släppa, inte redo att hänge mig åt ljuset som sipprar in mellan tunga sammetsgardiner. Bruset i huvudet är min räddning från den stilla verkligheten. Hänger mig istället åt rastlösheten, städar mitt rum och åker fram och tillbaka med spårvagnarna. Dunkar huvudet mot fönstret och lyssnar på Kate Bush. Utanför åker bilder av Göteborg förbi och jag har aldrig känt ett sådant intensivt hat mot denna stad som nu. Och älskar. Såklart. Gungbrädan åter igen, finns inget mellanting, jag ramlar mellan de extrema sidorna av känslor. Hat och kärlek. Livslust eller livströtthet. Som vilken annan "ungdom" som helst då antar jag. Hah. Hatar förminskningen av känslor i tonåren. Ett knivstick gör lika ont vare sig du är 17 eller 40. Och rösterna i huvudet hörs lika tydligt om du står på en skolgård som om du sitter på ett kontor. Kanske har du bara tryckt undan dem.

Jag vill kunna känna något utan att behöva höra att alla känner så ibland.