*.:｡✿*ﾟﾟ･✿.｡.:* *.:｡✿*ﾟﾟ･

Jag målar himlen med min hjärnsubstans.

 

Glömda bokstäver i en tunn handflata. 

 

Åhh snälla förgör mig jag är så trött på det här nu jag behöver något chockerande, något radikalt, något överraskande, något som tar tag i axlarna och skakar tills tänderna ramlar ut eller iallafall håret åker av.... Detta är ett kärleksbrev till att att bli skjutsad ner via fjällgatan på en gammal cykel mitt i natten, eller stå på en terass någonstans och röka och känna vinden blåsa och solen värma ens glada kinder.... Och det gör mig ledsen att jag inte kan njuta av det för det räcker med en kommentar eller ett minne eller något som inte finns för att mugiporna ska dras nedåt eller för att huvudvärken ska börja. Varför är det så? Jag brukade omfamna sorgen förut, för den var en del av mig, den var mitt halva hjärta, svettdropparna som rinner nerför ryggen. Men det är något annat nu. Jag känner mig så tung, som om mörkrets händer redan är knäppta över mitt bröst och för en gångs skull kämpar jag emot, försöker desperat sudda bort röken över ögonen men den försvinner istället in i mina blodådror och i mina porer. 

 

(Du stryker dina händer över min handled, inga ord men dina fingertoppar letar svar i huden. Känner din blick i mitt bakhuvud. Dina frågande armar runt mig. Men jag kan inte svara för jag vet inte själv.)

 

Idag tänkte jag att jag skulle skriva något fint. Något glatt. För ofta ler jag, ofta skrattar jag, ofta kramas jag, pratar, skämtar, håller hand eller för all del möter någon annans läppar. Men nu när natten är här känns det avslägset, fast jag vet att det finns där, någonstans finns det glada och håller ett hårt tag om mitt skelett, hindrar det från att falla sönder. Nu när stjärnorna tittar ner på mig från fönstret är det de mörka spindeltrådarna från huvudet som lägger sig över tangentbordet, det är mörkret som rinner ut i fingertopparna. Ljuset sitter i benmärgen, den är svårare att komma åt. Och svårare att skriva om.