*.:｡✿*ﾟﾟ･✿.｡.:* *.:｡✿*ﾟﾟ･

 

och därför räcker jag heller aldrig till.

 

 

jag vet verkligen inte vad jag ska göra men jag vet att det är fihet att känna vinden i håret och jag vet att det är med skuldfyllda fingrar jag väljer att inte svara på dina blinkande sms.

 

ni behöver bara prata med mig. tiden rinner ifrån oss. 

jag faller isär nu

 

snabbt

 

skynda med nål och tråd för snart går jag inte längre att sy ihop

 

snart är jag bara bitar som flyger för vinden

 

snart.

 

det skrämmer mig

 

hur liten jag är

 

hur jag böjer ner huvudet

 

och hur jag ser skinnet skalas av för varje fotsteg

 

snabbt.

 

mäter ut avstånd mellan fingrar

 

och människor

 

och jag tänker;

 

jag känner dig inte längre

 

och jag tänker;

 

varför är era samtal naturligare än våra

 

och jag tänker;

 

snälla magkänslan ha fel

 

och jag tänker;

 

jag faller isär nu

 

snabbt

 

 

 

jag går under nu

ta min hand och led mig igenom de tomma korridorerna.

 

ta mig ut härifrån

 

från

 

fr

 

å

å

å

n

 

Smält mina läppar med dina mjuka handflator och skjut mig med kulor av saliv och rastlöshet.

 

jag ska lämna allt i en hög på ett golv av tidningspapper och jag ska sätta fyr på allt och medans jag iaktar elden ska jag känna hur vikten vid mina fotsulor försvinner.

((prata inte med mig för jag orkar inte svara.)))

 

Tyngden av bordsben och matteböcker och slitna hårtoppar. Och mina fingeravtryck finns nog kvar i din hårbotten, precis som dina armar sjönk in i min bröstkorg. Allt blir ett hav och jag är en spillra på ytan. Försöker hålla mig flytande men det är mycket som vinkar och lockar från havsbotten. Kan se dig flyta och mina händer sträcks mot dig men vattnets vågor är i vägen, jag flyter iväg, krampaktigt tag om spillran som är mitt liv. Stickor i mina händer och sår på min tunga.

 

Det är dags att vända blickarna utåt. Men ändå så snurrar pupillerna på samma ställen, inåt, kött, blod och en taggig gren begravd i hjärnan.

 

Har aldrig varit så förvirrad som nu, jag är en söndrig termometer på två ben och jag stapplar framåt med förbundna ögon. Med avskurna fingertoppar och ett ben som kommer välta mig när som helst. Frågan är bara i vems säng jag kommer ramla. Eller om min kind istället kommer träffa den hårda asfalten, skrapa upp knäna och handflatorna kommer vara blodiga och fyllda med grus. Kanske blir det så (men då väntar jag på en hand, en hand som hjälper mig upp, för några sådana finns det ju. Händer som håller mig på marken, jag ska inte flyga iväg längre nu, nej jag ska stanna stanna stanna. Ett leende för er, det kommer från hjärtat, det lyser genom ögonen.) 

 

Jag behöver någon att hålla mina tankar på, var kommer de annars att ta vägen? 

 

Jag är en blomma och du är händerna som blir en bur runt mig. Tillsammans välkomnar vi doften av regnvåta trottoarer och uppbrända ambitioner. Vi lever nu & nu & nu, vad är framtiden? Vad är tiden? Den får inte röra vår hud eller våra lungor, vi är i en glasbur där verkligheten speglar sig i fönsterrutorna. Möter tidens ögon genom en tjock dimma men jag gömmer mig bakom glasväggarnas skydd och låter alkoholen smeka mitt hår. Viska sanningen genom fyllemisstag och en molnande huvudvärk. Livet är som mest närvarande klockan 02:17 i parken vid grönsakstorget. 

 

Jag känner mig som bifiguren i min egen roman. Detta är inte min historia längre, den är utom min kontroll. Svävar meter ifrån mig, jag kan inte ta tag i den, varje gång jag tar ett steg svävar den ännu längre bort. Så mycket just nu handlar om att inte nå. Att vara nära, men aldrig så nära att jag kan omfamna det och ta det till mig. Dömd till osäkerhet och ensamhet. Bjud ut mitt hjärta till högsta säljare för jag har gett upp nu. Jag har gett upp så jävla mycket.

 

 

 

 

Krama ut osäkerhten ur hjärtan. Som en disktrasa ska jag vridas ur.

 

Vill kunna möta mina egna ögon och kunna känna texturen i fingertopparna utan att känna obehaget flyta i blodådrerna. Vill ha självförtroendet tillbaka. Får gång på gång påminna mig själv - jag existerar för min egen skull, inte någon annans.

 

----

 

Jag tror jag har femhundramiljonermiljarder människor inom mig. Jag vill vara alla på samma gång, jag älskar att starta om på nytt, slänga gammalt, nå upp till ett ideal. Allt handlar om att bli bilden jag ser framför mig. Men dit går aldrig att nå, för att nå dit krävs perfektion, och något sådant existerar inte i mitt liv. Ångrar allt. Det enda rätta är nu nu nu och inte ens det är rätt för rätt som det är blir det det förflutna och redo att kastas bort igen. Jag vill kunna landa, bli säkrare på mig själv, jag vill, jag vet inte, hitta mig själv?  Helst utan meditation, indienresor eller hypnos äsch jag vet inte kanske hittar man aldrig sig själv. Jaget försvinner iväg längre bort ju längre åren går. Eller så finns det alltid precis utom räckhåll. (Känner själens andetag i mitt huvud men mina flottiga fingrar får inget grepp den flyger iväg igen igen igen). Ta mig med... Låt mig flyga över himlen och känna molnen smeka min kind.

 

-----------------

 

Torkar en tår som inte finns men den bänns över kinden ändå. 

 

-----

 

Alltid denna trötthet på eftermiddagen. Jag bryr mig inte!! Och jag hatar när du ska visa mig tråkiga youtubeklipp när jag är mitt uppe i något annat och jag måste kolla på hela och den är lite för lång typ fem minuter och jag kollar och skrattar lite och känner hur jag bara dör dör dör inombords för jag orkar inte mer nu.

Hallå glöm mig inte

 

Hallå

 

llå

 

å

 

åååå

 

Jag vet inte om det handlar om bekräftelse eller om något annat men främst vet jag att det handlar om saknad och faktiskt lite ilska för det ska inte få sluta såhär, inte igen, jag vägrar vägrar vägrar. Tror aldrig jag har hatat någon så mycket som du, och samtidigt önskat ha så nära. Jag vet inte om jag är ledsen för att det kanske är över, att vi har runnit ut som ett glas utspilld mjölk, eller bara arg för att du gör mig så illa. IGEN. kom igen. Det kan inte bara vara jag som tänker såhär. Jag vet vet vet att mina sms blinkar inom dig precis som dina gör på mig, eller att du tänker på mig ibland. Att jag finns där i bakhuvudet. Säg inte något annat. Då dödar jag dig. Jag vet. Innerst inne vet jag. Och jag vägrar vara den som igen tar upp det vi inte talar om. Det är din tur. Och du ska säga något. Det måste du. Tystnaden hör till det förflutna, för att det ska kunna ta slut måste vi kunna prata. Gör mig inte illa igen. Tack. 

jag hatar att jag måste vara den som är på. den som pratar om det. den som vågar erkänna.

 

ta dig i kragen och prata med mig. det är jag värd. det är vi värda.

Mina naglar går sönder men resten sys ihop.

 

Idag var en bra dag! Kan vi fira det? Ja! Ja ja ja det gör jag för idag ska jag äta vad jag vill och jag ska läsa och lyssna på musik och jag ska sova fast inte sådan där sömn när man somnar efter timmar av vändande och vridande utan inatt ska jag sluta ögonen och låta sömnen smeka mitt trötta huvud och mina torra händer och mina rastlösa ben. Idag har jag fnittrat på spårvagnar för jag har börjat tänka på något roligt, som fotbollsdrömmar eller förväxlingar  av personer (nej hon är inte alls ihop med HONOM..) eller ett väldigt konstigt scenario. Idag har jag lyssnat på musik och läst och det kändes bra för det var ett steg mot att ta-tag-i-sitt-liv dilemmat jag går igenom just nu. Att ta upp böckerna igen. (En gång när jag mådde dåligt skrev jag att jag varje kväll dog under orden i en ny berättelse fast nu i efterhand kan jag se att de var dem som hjälpte mig att stå).

 

Idag vågar jag tro på min spegelbild, även om den krossas imorgon.

 

Oj jag spottar ut mig ord idag, mest svammel, mest det som ligger i fingertopparna, inte så djupt. Och det är okej. De ytliga känslorna är känslor de med. Jag tror jag måste lära mig det, att inte förminska de flyktiga känslorna, de som bara drar förbi, varar i en dag eller kanske en vecka. Att de också lämnar spår. Och att allt någon gång kan försvinna (ni är inte en del av mig, jag säger det till mig själv, viskar, och jag tror på det). Idag tar jag ett steg för vackra lockar och ett mjukt ansikte. Idag öppnar jag ögonen för en klapp på kinden och nudlar med champinjonsmak. 

 

I en av dikterna skriver du om en tunn diktsamling som nedstoppad i bröstfickan är mäktigare än en sheriffstjärna. Är det så du ser på poesin?

- Det är en klassisk filmbild att sheriffstjärnan stoppar kulan så den inte når bröstet. Man kan ha en diktsamling där i stället, så att inga skott kan nå en.

 

Jag går dock runt i ett konstant förvirrat tillstånd. Jag önskar jag kunde känna mig själv lite bättre, nyper tag i huden för att komma närmare, och undrar vad som döljer sig under alla celler. Önskar mig en bättre självbild och självförståelse så jag vet om jag kan krypa ihop i tryggheten eller springa vidare. Undrar om nyckeln i min hand går till den tjocka dimma jag nu står och trampar i eller till leenden där alla tänderna syns, tillochmed de gula och sneda och rökskadade. Står med den i låset och vågar inte vrida om för jag är fortfarande rädd att dimman ska smita in genom nyckelhålet och fylla rummet med rök som antar samma färgen av utgången mjölk eller gruset utanför huset en måndagsmorgon.

Fast du knackar på andra sidan, ja vänta lite, du ska snart få komma in. Tror jag. 

 

Jag målar himlen med min hjärnsubstans.

 

Glömda bokstäver i en tunn handflata. 

 

Åhh snälla förgör mig jag är så trött på det här nu jag behöver något chockerande, något radikalt, något överraskande, något som tar tag i axlarna och skakar tills tänderna ramlar ut eller iallafall håret åker av.... Detta är ett kärleksbrev till att att bli skjutsad ner via fjällgatan på en gammal cykel mitt i natten, eller stå på en terass någonstans och röka och känna vinden blåsa och solen värma ens glada kinder.... Och det gör mig ledsen att jag inte kan njuta av det för det räcker med en kommentar eller ett minne eller något som inte finns för att mugiporna ska dras nedåt eller för att huvudvärken ska börja. Varför är det så? Jag brukade omfamna sorgen förut, för den var en del av mig, den var mitt halva hjärta, svettdropparna som rinner nerför ryggen. Men det är något annat nu. Jag känner mig så tung, som om mörkrets händer redan är knäppta över mitt bröst och för en gångs skull kämpar jag emot, försöker desperat sudda bort röken över ögonen men den försvinner istället in i mina blodådror och i mina porer. 

 

(Du stryker dina händer över min handled, inga ord men dina fingertoppar letar svar i huden. Känner din blick i mitt bakhuvud. Dina frågande armar runt mig. Men jag kan inte svara för jag vet inte själv.)

 

Idag tänkte jag att jag skulle skriva något fint. Något glatt. För ofta ler jag, ofta skrattar jag, ofta kramas jag, pratar, skämtar, håller hand eller för all del möter någon annans läppar. Men nu när natten är här känns det avslägset, fast jag vet att det finns där, någonstans finns det glada och håller ett hårt tag om mitt skelett, hindrar det från att falla sönder. Nu när stjärnorna tittar ner på mig från fönstret är det de mörka spindeltrådarna från huvudet som lägger sig över tangentbordet, det är mörkret som rinner ut i fingertopparna. Ljuset sitter i benmärgen, den är svårare att komma åt. Och svårare att skriva om. 

 

 

 

Tittar på mobilen varannan sekund. Andas i takt med musiken, gråter inombords för inget verkar nå fram till ytan längre. Det bubblar inunder istället. Ibland blir jag rädd att det som samlas under huden någon gång kommer att explodera. Att någon gång räcker inte blodkärlen till utan det mörka tomrummet kommer lägga sina händer över mina ögon och göra hela världen till ett stort mörker utan början och slut. Och ibland inbillar jag mig mörka fingertoppar i ögonvrån. Ser spårvagnarna åka förbi, röken från min ciggarett sträcker sig efter de rostiga vagnarna, den vill bort precis som jag. Men mina fotdulor är så nersjunkta i marken att varje steg är en ansträngning. Jag är fast här.

 

Ångern är det som går runt i huvudet. Eller tanken; Har jag förstört det jag levde för? Är det därför inkorgen på mobilen lyser tom, precis som mina händer är tomma utan din nacke?

 

lol

 

skriver inget utom klyschor längre.

 

men jag saknar dig

 

SNÄLLA jag är så viljelös när jag inte vet. Sjunker ner i soffan och kommer inte upp på flera timmar, öppnar mobilen och stänger den igen. Försöker titta på tv men allt blir en smet och jag lägger huvudet med kudden och hjärtat är så tomt när jag inte får något svar. Ögonlocken är ihopskrynklade över rastlösa ögon. Somnar med mobilen i ett krampaktig tag. När jag vaknar har jag fortfarande den i handen, jag har inte släppt den på hela natten. Men inkorgen lyser ikapp tomheten inombords. Och inte idag heller kommer jag upp ur soffan.

 

Sjunka längre ner. Sjunka så långt ner att jag tappar fotfästet och a jag försvinnner in i ett berg av tyg. Omfamna mig och få mig att glömma. Minnerna gör mig svag. Tiden blir ett slag över ansiktet. Dina tänder i mitt kött. Mina klor i molnen. Lyft händerna och be om fred för snart är striden över.

 

 

 

 

 

 

Jag vill spola tillbaka tiden

 

få det ogjort

 

Jag vill bli säkrare på mina känslor

 

vill skydda barnet som sitter bland vassa revben och genomskinlig hud

 

Jag vill torka tårar rädda sminket spela samma låt igen

 

bakåt bakåt bakåt

 

 

MMMMMMmmmmMmMmMmMMMMmmm 

 

Lov. Kanske kan det bli lättare att andas. Att vid revbenen ska det blåsa av frihet och trygghet, en viskning över benvita knogar och tre fingrar som snuddar vid mina ögonlock. Man stänger ögonen på den som är död, det ser fridfullare ut då.

Knacka sig ut ur vinterns hårda skal och sträcka händerna mot en svart sol. Ljuset når aldrig längst in. Mina naglar ska brytas och mina ben knäckas. Ramla bakåt i en mjuk madrass,

 

Vi sitter vid röda sten och det blåser och egentligen är det för kallt med så tunna strumpbyxor och vi har alldeles för få tröjor på oss. Klara trär vantar på fötterna och Lisa ligger tryggt i Tringas famn. Röken bolmar från cigarretter och något brinner i en papperskorg en bit bort. Röken flyger mot himlen som en flock fåglar, den lyfter sig mot himlens tak och fyller luften med en frän doft. Mina händer är torra och så är mina ord, de flesta är sagda förut. Upprepar mig som ett gammalt kasettband eller en trasig vinylskiva. Kanske har min bästa tid redan varit (Eller kanske plockar någon nytänkande hipster upp mig om några år när alla har glömt bort mig och gör mig hipp igen. Haha. Vinylskivan personligfierad). Jag har glömt bort hur man inte fryser, så när de andra börjar skruva på sig obekvämt och klaga på kylan måste jag titta på mina skakande händer för att ta in verkligheten. Mitt huvud och min kropp samarbetar inte alltid. 

 

/Gå upp ur sängen/Gör något med ditt liv/Städa ditt rum/Träffa någon/Skicka iväg ett sms gör det bara/Hur svårt kan det vara?/

 

Ge mig mod och en värme som inte försvinner. 

 

Det är alltid två röster. En som vet något och den andra tycker tvärtom, och de tävlar alltid om vem som ska ligga närmast. T.ex den ena säger det kommer ordna sig, och den andra säger att allt kommer gå åt helvete. Och ligger den första närmast spelar det inget någon roll för jag tänker att det löser sig och likgiltigheten äter upp mig och jag bryr mig inte längre. Eller om den andra ligger närmast och jag blir jättehetsig och jättedeppig och tänker att allt ändå bara blir skit och öh ja det är klart det blir om du bara ligger där filippa GÖR NÅGOT ÅT DET DÅ... Men all denna likgiltighet som sväljer mig och jag vissnar och min ambition dör. Revor i själen och en halvtom kaffekopp som har stått på mitt nattduksbord i veckor. 

En klänning som fladdrar i vinden och söndriga strumpbyxor och ett linne med ett lager av katthår och jag vill inte ta bort dem för det är en påminnelse om en mjuk axel. Jag vill att tiden ska stanna eller helst spolas bakåt, ta mig tillbaka där jag var. Ta mig tillbaka. Uppför trappan in genom dörren av med skorna av med jackan och ramla ner i madrassen ännu en gång. Jag faller i evigheten som viskar ditt namn. 

 

FLY fly med vinden fly med skorna på eller barfota det spelar ingen roll. Ramla i gruset skrapa upp knäna få skoskav och bryt en nagel. Spring tills du blir anfådd tills du få håll och håret blåser i vinden. Spring tills ögonen blir vattninga och huvudet är tomt. Andas genom näsan slå i en tand slå sönder bilden av verkligheten med en knuten näve. Och hitta svaren som gömmer sig vid horisonten.

 

 

 

Händer,

är allt jag tänker på nu

det de nuddar

det de smeker

 

Jag är en gungbräda... Slår i kanten och ligger i gräset eller var det på mattan där jag kröp ihop? Och trodde jag aldrig mer skulle komma upp? Musiken gick på tomgång och den låten kommer alltid vara ett rop på hjälp, men vem hör genom tonerna?

Eller så slår jag i andra kanten, ramlar in en kropp, tas emot av händer som fångar mig i fallet. Ser in i ögon och ser mig själv, fast glad, fast lycklig. Men andra foten är kvar på andra sidan, aldrig helt hängiven åt lyckoruset. Alltid en fot kvar i mörkret och i viss mån är det jag själv som vill ha det så....

 

 

Tänkte egentligen inte börja citera Smashing Pumpkins men jag vet inte hur jag annars ska uttrycka mig. Är så rädd att förlora greppet, åt båda hållen. Läser i en gammal dagbok "glöm aldrig hur det är att må dåligt" och jag minns och jag känner och jag är inte redo att släppa, inte redo att hänge mig åt ljuset som sipprar in mellan tunga sammetsgardiner. Bruset i huvudet är min räddning från den stilla verkligheten. Hänger mig istället åt rastlösheten, städar mitt rum och åker fram och tillbaka med spårvagnarna. Dunkar huvudet mot fönstret och lyssnar på Kate Bush. Utanför åker bilder av Göteborg förbi och jag har aldrig känt ett sådant intensivt hat mot denna stad som nu. Och älskar. Såklart. Gungbrädan åter igen, finns inget mellanting, jag ramlar mellan de extrema sidorna av känslor. Hat och kärlek. Livslust eller livströtthet. Som vilken annan "ungdom" som helst då antar jag. Hah. Hatar förminskningen av känslor i tonåren. Ett knivstick gör lika ont vare sig du är 17 eller 40. Och rösterna i huvudet hörs lika tydligt om du står på en skolgård som om du sitter på ett kontor. Kanske har du bara tryckt undan dem.

Jag vill kunna känna något utan att behöva höra att alla känner så ibland.

 

 

 

Det fattas något. Jag kan inte komma på vad, men något stoppar glädjen, något stoppar lättnaden. Jag vet inte vad det är men jag måste hitta det. För jag sjunker som en sten och jag är så rädd för att nå havbotten och inte kunna simma upp till ytan. Fastkedjad i sanden och mellan dig och mig är det miljoner kubikmeter vatten saltare än mina tårar (LÖGN jag gråter ju inte...). Och när jag är där nere på bottnen kommer jag inte kunna se dig, eller någon annan, jag kommer vara så isolerad att ni bara blir skuggor. Förvridna figurer i ett porslinsöga som krossas av en knuten näve. Gräver hål i mitt huvud, lämnar gropar att samla mardrömmar i. 

 

----

 

Sitter vid matbordet och alla pratar men varje gång jag säger något känns uppmärksamheten obekväm och ingen skrattar åt mina skämt och det känns som min stolthet sväljs ner med den överkokta pastan. Hur gör man sig ett hem igen för jag börjar känna sig mer och mer borta nu, som om trådarna till hemmet klipps av en för en, jag är flugan som tar mig ur spindelns nät (och ramlar in i ett annat).

 

-----

 

Att sova är:

 

*Att rulla runt i en spindeltunn hinna och genom ögonlocken lyser blodådrorna igenom som vägar till våra minnen.

*Att gråta fast man aldrig gråter för man gråter ut allt genom tankar, stora tanketårar som omsluter en och de är mjuka som hud eller kanske är det bara så jag tänker mig att det är, egentligen kanske de ristar med ovarsamma rörelser och lämnar mer sår än de helar. 

*Att ligga och knipa ihop ögonen och man SKA INTE kolla på klockan men så gör man det och den är 02:43 och imorgon har man tyska klockan åtta. Trassliga lakan, ett fönster som glappar i vinden och hjärnan går på högvarv och man fattar inte varför man bara inte kan stänga av. 

*Drömma att man går på en gata och det är tyst och ödesdigert och mörkt och man vet att gatan kommer aldrig ta slut den fortsätter bara men ändå fortsätter man ta steg efter steg och målet är osynligt, bortom intet, det ligger i bakhuvudet men man vet att man måste vidare för att växa fast är farligare än att aldrig komma fram. 

*Vakna kallsvettig och ÄN EN GÅNG har man drömmit om fingrar över nyckelbenen eller taktslag på benet och man gråter (LÖGN jag gråter ju inte...) för att ännu en gång var man säker på att det var på riktigt men istället fortsätter tiden sin vilda dans och man blåser längre och lägnre bort från dig. Kan se din skugga gå upp i en dimma och min egen kropp lyser med en obehaglig skarphet. Jag vill inte vara tydlig utan någon vid min sida, ensamheten gör brinnande ränder över revbenen. 

 

Ni vet när en låt slutar med att den egentligen aldrig slutar, utan att instrumenten blir dovare och dovare och till slut så hör man ingenting längre och nästa låt börjar? Jag undrar alltid om låten fortsätter bara att jag inte kan höra den längre. Ett pararellt universum där trummorna aldrig slutar trumma eller gitarren slutar spela, samma slinga, om och om igen. Det är något tröstande med den tanken, som en mjuk hand över kinden som säger att allt kommer blir bra, det är samma känsla. En trygghet i att någonstans spelar låten vidare och bara för att jag ligger i ett mörkt rum och stirrar upp i taket och det är så tyst att jag kan höra varje kroppsdel knäcka, kan höra min bröstkorg hävas upp och ner och inte en tanke går förlorad eftersom varje ord i mitt huvud blir ett skrik och det går inte att värja sig för bilderna som skymtar förbi i mitt bakhuvud, bara för att jag gör det så betyder det inte att låten slutar existera. Den fortsätter snurra. Och jag tänker mig att när jag somnar och drömmer mina djupaste drömmar, de man inte kommer ihåg när man vaknar, då kommer det att vara de låtarna som ljuder i bakgrunden. Låtarna som aldrig tar slut, utan bara dukar under för människans tristess. 

 

 

Snyter mig femtusen gånger om dagen, orkar inte röa på mig så mycket, ligger mest i min säng, läser om lusten faller på, annars tystnad eller möjligtvis musik om mitt huvud inte gör för ont. Fast jag ser inte musik som motsatsen till tystnad, tystnaden i huvudet blir snarare tydligare med musik strömmande genom rummet, den suddar ut och byter ut skriken mot lugna toner. Vi är tysta på så många olika lager, tystnaden inombords går inte att jämnföra med tystnaden runt omkring oss. För rösterna i mitt huvud tar aldrig slut, jag kan vara i ett rum tystare än en grav och ändå höra skrik och prat och kommentarer och minnen och bilder för i huvudet blandas ju allt, en bild är ett ljud precis som ett ljud är en bild. 

 

 

Kanske är tristess ett sätt att handskas med tillvaron, att inte stanna för länge på ett och samma ställe. En underliggande instinkt. För att fästa sig betyder farväl, för allt måste ju någon gång gå sönder eller falla i bitar eller krossas eller försvinna som solen bakom moln. Att stanna är farligt, vi borde röra på oss så mycket som möjligt. Och medan min kropp hasar sig framåt är mitt minne kvar för en månad sen, it feels like we only go backwards, det gör det verkligen. Jag vet att sådant förtär en, att det är sådant som får ens huvud och tankar att ruttna och ju längre bakåt i tiden man stannar desto tydligare är det att man har förlorat. Kan man inte se framåt är något trasigt, fast det visste jag ju redan. Att jag är ett öppet sår som är för färskt för att sys igen. 

 

 

Jag har lyssnat på Air's Virgin Suicides i ett konstant flöde, det märker ni kanske, jag tyckte det var passande, för både boken och filmen handlar ju främst om tristess och känslan att vara instängd. Och inga känslor kunde uttrycka mitt dunkande hjärta mer nu än just fångat och uttråkat. Kan höra det dunka när jag ligger i mitt tysta rum, klapp klapp klapp, samma takt som dina fingrar på mitt ben när vi ligger i din säng och lyssnar på musik. (hela tiden åter dit åter dit åter dit fast samtidigt nej det är inte allt som räknas men lättare att sätta ord på än en dimma i huvudet som följer varje andetag och fyller varje por). Du är min kniv men också mitt kött och samtidigt blodet som sprutar. 

 

 

Mitt bra humör försvann med vårsolen igen, göms bakom moln och en frostig skolgård. Det knastrar under skorna när jag går och mina ben får köldskador och mina händer blir blålila och skakar och varje gång jag ska tända en cigg måste jag anstränga mig för tummen är så kall och lågan dör gång på gång för vintervindarna vägrar försvinna och det känns som mina tankar försvinner och ersätts av en snöstorm. Drar jackan tätare om kroppen men den går inte ens att stänga så det är ingen ide och när vi går mot hållplatsen kan vi inte prata för blåsten och kylan. Snälla. Jag vill inte ha det såhär längre.Jag lever ju på solstrålarna, varje gång jag kan sitta vid elhusen och röka eller varje gång jag kan gå till spårvagnen utan att hålla igen jackan eller varje gång vi kan sitta ute och dricka dyrt kaffe, kanske med en filt men ändå, varje gång varje gång känns det så mycket lättare, som om något släppar inom mig och jag kan dra ner axlarna, blunda och njuta. Snälla. Värme kom nu nu nu nu jag tycker det är dags. Jag är så innerligt trött på sveriges katastroflånga vinter; så innerligt trött på att dra upp persiennerna och sucka, så trött på att inte veta vad man ska göra för man kan inte gå ut och man orkar inte åka någonstans för det kräver att man går ut så det slutar med att man drar täcket över huvudet och lyssnar på musik.

 

Sen finns det andra bra saker också men alldeles för mycket försvinner bakom suckar och klagande ljud (går hand i hand och du gör något konstigt ljud och jag skrattar för DU ÄR SÅ ROLIG överlevar skolan pga dig fattar du det fattar du hur viktig du är?).

 

Möter Fanny och Simone på flygplatsen och när jag ser dem komma ut börjar jag nästan gråta (fast bara nästan för jag har ofta så långt tll tårar det är mycket oftare som jag tänker hade jag varit en människa som grät hade jag gråtit nu) för jag har saknat dem så mycket fast det bara har varit en vecka och det har inte ens varit jobbigt egentligen men att se dem komma med sina tunga väskor och trötta leenden och jag blir också glad för FATTA de är mina vänner och de är världens finaste människor. Haha.Vänskap är ett så unerskattat fenomen, lika berusande som kärlek och (iallafall oftare) utan alla dessa komplikationer och oskrivna regler. Att åka bil hem från landvetter med en Simone fylld av franska erfarhenter och lyssna på historier om konstiga fransoser, vattenpipebarer och obekväma skämt till franska pappor.

 

Ligga i Tringas mammas säng och äta kakor vi köpte på hemköp för en tia och dricka påskmust utan kolsyra. Känna värme från kropparna brevid en och solen lyser in genom fönstretoch jag blundar och låtsas att det är varmt, att det är sommar. Evelina som googlar upp skådespelare och komenterar det som händer i filmen ("FÖRLÅT med är så svårt att låta bli när jag har sett den förut..."). Och när de går ut på balkongen och röker och jag och Klara liger kvar och jag ser röken från Tringas cigarett cirkla upåt i luften utanför balkongfönstret.

 

"En gång läste jag i en bok att hur man vet hur ett förhållande har nått sitt slut är när man tänker mer på hur det var än hur det kommer bli och jag tänker att det gäller vänskap också för det är ju också en relation?"

"Det stämmer verkligen"

"När det man pratar om redan har hänt, när det är det som varit och man pratar om hur man låg på golvet och lyssnade på musik men aldrig om när man ska träffas nästa gång eller vad man ska göra i sommar.... det är så man vet att det är slut."