*.:｡✿*ﾟﾟ･✿.｡.:* *.:｡✿*ﾟﾟ･

Ni vet när en låt slutar med att den egentligen aldrig slutar, utan att instrumenten blir dovare och dovare och till slut så hör man ingenting längre och nästa låt börjar? Jag undrar alltid om låten fortsätter bara att jag inte kan höra den längre. Ett pararellt universum där trummorna aldrig slutar trumma eller gitarren slutar spela, samma slinga, om och om igen. Det är något tröstande med den tanken, som en mjuk hand över kinden som säger att allt kommer blir bra, det är samma känsla. En trygghet i att någonstans spelar låten vidare och bara för att jag ligger i ett mörkt rum och stirrar upp i taket och det är så tyst att jag kan höra varje kroppsdel knäcka, kan höra min bröstkorg hävas upp och ner och inte en tanke går förlorad eftersom varje ord i mitt huvud blir ett skrik och det går inte att värja sig för bilderna som skymtar förbi i mitt bakhuvud, bara för att jag gör det så betyder det inte att låten slutar existera. Den fortsätter snurra. Och jag tänker mig att när jag somnar och drömmer mina djupaste drömmar, de man inte kommer ihåg när man vaknar, då kommer det att vara de låtarna som ljuder i bakgrunden. Låtarna som aldrig tar slut, utan bara dukar under för människans tristess. 

 

 

Snyter mig femtusen gånger om dagen, orkar inte röa på mig så mycket, ligger mest i min säng, läser om lusten faller på, annars tystnad eller möjligtvis musik om mitt huvud inte gör för ont. Fast jag ser inte musik som motsatsen till tystnad, tystnaden i huvudet blir snarare tydligare med musik strömmande genom rummet, den suddar ut och byter ut skriken mot lugna toner. Vi är tysta på så många olika lager, tystnaden inombords går inte att jämnföra med tystnaden runt omkring oss. För rösterna i mitt huvud tar aldrig slut, jag kan vara i ett rum tystare än en grav och ändå höra skrik och prat och kommentarer och minnen och bilder för i huvudet blandas ju allt, en bild är ett ljud precis som ett ljud är en bild. 

 

 

Kanske är tristess ett sätt att handskas med tillvaron, att inte stanna för länge på ett och samma ställe. En underliggande instinkt. För att fästa sig betyder farväl, för allt måste ju någon gång gå sönder eller falla i bitar eller krossas eller försvinna som solen bakom moln. Att stanna är farligt, vi borde röra på oss så mycket som möjligt. Och medan min kropp hasar sig framåt är mitt minne kvar för en månad sen, it feels like we only go backwards, det gör det verkligen. Jag vet att sådant förtär en, att det är sådant som får ens huvud och tankar att ruttna och ju längre bakåt i tiden man stannar desto tydligare är det att man har förlorat. Kan man inte se framåt är något trasigt, fast det visste jag ju redan. Att jag är ett öppet sår som är för färskt för att sys igen. 

 

 

Jag har lyssnat på Air's Virgin Suicides i ett konstant flöde, det märker ni kanske, jag tyckte det var passande, för både boken och filmen handlar ju främst om tristess och känslan att vara instängd. Och inga känslor kunde uttrycka mitt dunkande hjärta mer nu än just fångat och uttråkat. Kan höra det dunka när jag ligger i mitt tysta rum, klapp klapp klapp, samma takt som dina fingrar på mitt ben när vi ligger i din säng och lyssnar på musik. (hela tiden åter dit åter dit åter dit fast samtidigt nej det är inte allt som räknas men lättare att sätta ord på än en dimma i huvudet som följer varje andetag och fyller varje por). Du är min kniv men också mitt kött och samtidigt blodet som sprutar.