*.:｡✿*ﾟﾟ･✿.｡.:* *.:｡✿*ﾟﾟ･

ta min hand och led mig igenom de tomma korridorerna.

 

ta mig ut härifrån

 

från

 

fr

 

å

å

å

n

 

Smält mina läppar med dina mjuka handflator och skjut mig med kulor av saliv och rastlöshet.

 

jag ska lämna allt i en hög på ett golv av tidningspapper och jag ska sätta fyr på allt och medans jag iaktar elden ska jag känna hur vikten vid mina fotsulor försvinner.

((prata inte med mig för jag orkar inte svara.)))

 

Tyngden av bordsben och matteböcker och slitna hårtoppar. Och mina fingeravtryck finns nog kvar i din hårbotten, precis som dina armar sjönk in i min bröstkorg. Allt blir ett hav och jag är en spillra på ytan. Försöker hålla mig flytande men det är mycket som vinkar och lockar från havsbotten. Kan se dig flyta och mina händer sträcks mot dig men vattnets vågor är i vägen, jag flyter iväg, krampaktigt tag om spillran som är mitt liv. Stickor i mina händer och sår på min tunga.

 

Det är dags att vända blickarna utåt. Men ändå så snurrar pupillerna på samma ställen, inåt, kött, blod och en taggig gren begravd i hjärnan.

 

Har aldrig varit så förvirrad som nu, jag är en söndrig termometer på två ben och jag stapplar framåt med förbundna ögon. Med avskurna fingertoppar och ett ben som kommer välta mig när som helst. Frågan är bara i vems säng jag kommer ramla. Eller om min kind istället kommer träffa den hårda asfalten, skrapa upp knäna och handflatorna kommer vara blodiga och fyllda med grus. Kanske blir det så (men då väntar jag på en hand, en hand som hjälper mig upp, för några sådana finns det ju. Händer som håller mig på marken, jag ska inte flyga iväg längre nu, nej jag ska stanna stanna stanna. Ett leende för er, det kommer från hjärtat, det lyser genom ögonen.) 

 

Jag behöver någon att hålla mina tankar på, var kommer de annars att ta vägen? 

 

Jag är en blomma och du är händerna som blir en bur runt mig. Tillsammans välkomnar vi doften av regnvåta trottoarer och uppbrända ambitioner. Vi lever nu & nu & nu, vad är framtiden? Vad är tiden? Den får inte röra vår hud eller våra lungor, vi är i en glasbur där verkligheten speglar sig i fönsterrutorna. Möter tidens ögon genom en tjock dimma men jag gömmer mig bakom glasväggarnas skydd och låter alkoholen smeka mitt hår. Viska sanningen genom fyllemisstag och en molnande huvudvärk. Livet är som mest närvarande klockan 02:17 i parken vid grönsakstorget. 

 

Jag känner mig som bifiguren i min egen roman. Detta är inte min historia längre, den är utom min kontroll. Svävar meter ifrån mig, jag kan inte ta tag i den, varje gång jag tar ett steg svävar den ännu längre bort. Så mycket just nu handlar om att inte nå. Att vara nära, men aldrig så nära att jag kan omfamna det och ta det till mig. Dömd till osäkerhet och ensamhet. Bjud ut mitt hjärta till högsta säljare för jag har gett upp nu. Jag har gett upp så jävla mycket.

 

 

 

 

Krama ut osäkerhten ur hjärtan. Som en disktrasa ska jag vridas ur.

 

Vill kunna möta mina egna ögon och kunna känna texturen i fingertopparna utan att känna obehaget flyta i blodådrerna. Vill ha självförtroendet tillbaka. Får gång på gång påminna mig själv - jag existerar för min egen skull, inte någon annans.

 

----

 

Jag tror jag har femhundramiljonermiljarder människor inom mig. Jag vill vara alla på samma gång, jag älskar att starta om på nytt, slänga gammalt, nå upp till ett ideal. Allt handlar om att bli bilden jag ser framför mig. Men dit går aldrig att nå, för att nå dit krävs perfektion, och något sådant existerar inte i mitt liv. Ångrar allt. Det enda rätta är nu nu nu och inte ens det är rätt för rätt som det är blir det det förflutna och redo att kastas bort igen. Jag vill kunna landa, bli säkrare på mig själv, jag vill, jag vet inte, hitta mig själv?  Helst utan meditation, indienresor eller hypnos äsch jag vet inte kanske hittar man aldrig sig själv. Jaget försvinner iväg längre bort ju längre åren går. Eller så finns det alltid precis utom räckhåll. (Känner själens andetag i mitt huvud men mina flottiga fingrar får inget grepp den flyger iväg igen igen igen). Ta mig med... Låt mig flyga över himlen och känna molnen smeka min kind.

 

-----------------

 

Torkar en tår som inte finns men den bänns över kinden ändå. 

 

-----

 

Alltid denna trötthet på eftermiddagen. Jag bryr mig inte!! Och jag hatar när du ska visa mig tråkiga youtubeklipp när jag är mitt uppe i något annat och jag måste kolla på hela och den är lite för lång typ fem minuter och jag kollar och skrattar lite och känner hur jag bara dör dör dör inombords för jag orkar inte mer nu.

Hallå glöm mig inte

 

Hallå

 

llå

 

å

 

åååå

 

Jag vet inte om det handlar om bekräftelse eller om något annat men främst vet jag att det handlar om saknad och faktiskt lite ilska för det ska inte få sluta såhär, inte igen, jag vägrar vägrar vägrar. Tror aldrig jag har hatat någon så mycket som du, och samtidigt önskat ha så nära. Jag vet inte om jag är ledsen för att det kanske är över, att vi har runnit ut som ett glas utspilld mjölk, eller bara arg för att du gör mig så illa. IGEN. kom igen. Det kan inte bara vara jag som tänker såhär. Jag vet vet vet att mina sms blinkar inom dig precis som dina gör på mig, eller att du tänker på mig ibland. Att jag finns där i bakhuvudet. Säg inte något annat. Då dödar jag dig. Jag vet. Innerst inne vet jag. Och jag vägrar vara den som igen tar upp det vi inte talar om. Det är din tur. Och du ska säga något. Det måste du. Tystnaden hör till det förflutna, för att det ska kunna ta slut måste vi kunna prata. Gör mig inte illa igen. Tack.