*.:｡✿*ﾟﾟ･✿.｡.:* *.:｡✿*ﾟﾟ･

 

 

Jag ska fly och låta solen värma i nacken. Jag ska sträcka händerna mot himlen och jag ska sudda ut mina fotsteg. 

 

Den här låten är ett löfte och jag lyssnar på den en söndagskväll när jag sitter upprkupen på muren vid masthuggskyrkan och solen dör som den gör varje natt i ett rött sken som lyser igenom mina fingertoppar. En ciggarett som nästan blåser bort och tankar som flugit iväg för länge sen. Försöker lära mig fantisera om saker som går att uppnå, och inte om sådant som redan har hänt och skulle kunna varit på ett annat sätt. Att fastna är farligare än att dö på vägen osv.

 

Fan varför tar man inte mer chanser egentligen? Jag skulle kunna göra vad som helst. Jag skulle kunna studera utomlands eller göra extremsporter eller bara lära känna fler människor men jag är så jävla fast. Vi är alla så jävla fast det är det som är felet. Det är därför därför därför allt är som det är.

 

Hejdå snart försvinner jag, jag lovar hejdå!!!!!!!!!!!!!!!!!! fuck allt är trött på att ingen någonsin frågar mig något och är trött på att vara den i skugga och att bara vara värt något efter klockan två på natten.

 

Jag saknar ett tragiskt levnadsöde, inte övergiven som liten, inte omhändertagen av en torped och jag har aldrig fått krypa på sandiga gator och leta efter mat. Jag är inte 16 i miami utan familj eller pengar. Kanske därför jag alltid har ett sådant sug efter dramatiken, efter mörkret, efter det som får en att springa fort och lämna allt bakom sig. Det är en brist på sådant i mitt liv. Kanske därför allt blir så mycket mer än det är, därför allt blir överanalyserat och därför allt smulas sönder till små papperslappar jag med min mun eldar upp.

Fotsteg över kullersten är ljudet av fångenskap. Och att vakna av ett samtal klockan 05:36 är vibationen av ånger och skakiga knän. Förlåt om jag sårar dig. Jag menar det inte.
Det är svårt att veta vad man ska göra när allt blir ringar på ytan. Det är svårt att veta vad man ska göra om en liten knuff åt fel håll är avgörande för allt och det är svårt att veta vad man ska göra när man klickar bort samtalet och somnar om. Det är svårt att veta vad man ska göra när allt gör ont och det känns som nålstick i hjärtat. Så är det. Försök inte komma loss för vi är alla fast i samma nät.

 

Du är samanlänkade fingrar och vickande fötter. Du är kyssar på halsen och trötta ögon. Men du är också ett problem och jag har lärt mig att problem måste man ta hand om. Ta min hand en sista gång för du faller snart bort. Jag måste rycka bort dig som ett plåster som suttit på smalbenet allt för länge. Kanske döljer sig ett sår djupare än havet inunder men det kan inte hjälpas, såret måste luftas för att någon gång kunna läkas. Tiden är rätt nu. Och fel. Samtidigt jättefel för jag är så rädd för ensamhet.

 

MEN jag ska sträcka händerna mot himlen och skrika FÖRLÅT MIG MEN ALLT ÄR SÅ JÄVLA SVÅRT och sen ska jag krama vettet ur handflatorna och jag ska somna i ett festivaltält klockan sex på morgonen. Dit är det bara några veckovarv sen ligger jag där, utmattad och med ett öppet sår över smalbenet och bär ärr efter dig. Så lätt jag komer bli att slarva bort, så lätt jag kommer bli att dansa åt olika håll, jag kommer följa andra förvillade fotspår och de kommer antingen leda hem eller bort. Och det bästa är att det kommer inte spela någon roll. För köp dig min vänskap med en öl eller cigg. Jag är din. Och din. Och din. Jag är allas.

 

(LOL detta inlägg. Kan inte skriva längre. Min inspiration är en solkatt jag har jagat bort för länge sen.)