*.:｡✿*ﾟﾟ･✿.｡.:* *.:｡✿*ﾟﾟ･

((prata inte med mig för jag orkar inte svara.)))

 

Tyngden av bordsben och matteböcker och slitna hårtoppar. Och mina fingeravtryck finns nog kvar i din hårbotten, precis som dina armar sjönk in i min bröstkorg. Allt blir ett hav och jag är en spillra på ytan. Försöker hålla mig flytande men det är mycket som vinkar och lockar från havsbotten. Kan se dig flyta och mina händer sträcks mot dig men vattnets vågor är i vägen, jag flyter iväg, krampaktigt tag om spillran som är mitt liv. Stickor i mina händer och sår på min tunga.

 

Det är dags att vända blickarna utåt. Men ändå så snurrar pupillerna på samma ställen, inåt, kött, blod och en taggig gren begravd i hjärnan.

 

Har aldrig varit så förvirrad som nu, jag är en söndrig termometer på två ben och jag stapplar framåt med förbundna ögon. Med avskurna fingertoppar och ett ben som kommer välta mig när som helst. Frågan är bara i vems säng jag kommer ramla. Eller om min kind istället kommer träffa den hårda asfalten, skrapa upp knäna och handflatorna kommer vara blodiga och fyllda med grus. Kanske blir det så (men då väntar jag på en hand, en hand som hjälper mig upp, för några sådana finns det ju. Händer som håller mig på marken, jag ska inte flyga iväg längre nu, nej jag ska stanna stanna stanna. Ett leende för er, det kommer från hjärtat, det lyser genom ögonen.) 

 

Jag behöver någon att hålla mina tankar på, var kommer de annars att ta vägen? 

 

Jag är en blomma och du är händerna som blir en bur runt mig. Tillsammans välkomnar vi doften av regnvåta trottoarer och uppbrända ambitioner. Vi lever nu & nu & nu, vad är framtiden? Vad är tiden? Den får inte röra vår hud eller våra lungor, vi är i en glasbur där verkligheten speglar sig i fönsterrutorna. Möter tidens ögon genom en tjock dimma men jag gömmer mig bakom glasväggarnas skydd och låter alkoholen smeka mitt hår. Viska sanningen genom fyllemisstag och en molnande huvudvärk. Livet är som mest närvarande klockan 02:17 i parken vid grönsakstorget. 

 

Jag känner mig som bifiguren i min egen roman. Detta är inte min historia längre, den är utom min kontroll. Svävar meter ifrån mig, jag kan inte ta tag i den, varje gång jag tar ett steg svävar den ännu längre bort. Så mycket just nu handlar om att inte nå. Att vara nära, men aldrig så nära att jag kan omfamna det och ta det till mig. Dömd till osäkerhet och ensamhet. Bjud ut mitt hjärta till högsta säljare för jag har gett upp nu. Jag har gett upp så jävla mycket.