*.:｡✿*ﾟﾟ･✿.｡.:* *.:｡✿*ﾟﾟ･

Händer,

är allt jag tänker på nu

det de nuddar

det de smeker

 

Jag är en gungbräda... Slår i kanten och ligger i gräset eller var det på mattan där jag kröp ihop? Och trodde jag aldrig mer skulle komma upp? Musiken gick på tomgång och den låten kommer alltid vara ett rop på hjälp, men vem hör genom tonerna?

Eller så slår jag i andra kanten, ramlar in en kropp, tas emot av händer som fångar mig i fallet. Ser in i ögon och ser mig själv, fast glad, fast lycklig. Men andra foten är kvar på andra sidan, aldrig helt hängiven åt lyckoruset. Alltid en fot kvar i mörkret och i viss mån är det jag själv som vill ha det så....

 

 

Tänkte egentligen inte börja citera Smashing Pumpkins men jag vet inte hur jag annars ska uttrycka mig. Är så rädd att förlora greppet, åt båda hållen. Läser i en gammal dagbok "glöm aldrig hur det är att må dåligt" och jag minns och jag känner och jag är inte redo att släppa, inte redo att hänge mig åt ljuset som sipprar in mellan tunga sammetsgardiner. Bruset i huvudet är min räddning från den stilla verkligheten. Hänger mig istället åt rastlösheten, städar mitt rum och åker fram och tillbaka med spårvagnarna. Dunkar huvudet mot fönstret och lyssnar på Kate Bush. Utanför åker bilder av Göteborg förbi och jag har aldrig känt ett sådant intensivt hat mot denna stad som nu. Och älskar. Såklart. Gungbrädan åter igen, finns inget mellanting, jag ramlar mellan de extrema sidorna av känslor. Hat och kärlek. Livslust eller livströtthet. Som vilken annan "ungdom" som helst då antar jag. Hah. Hatar förminskningen av känslor i tonåren. Ett knivstick gör lika ont vare sig du är 17 eller 40. Och rösterna i huvudet hörs lika tydligt om du står på en skolgård som om du sitter på ett kontor. Kanske har du bara tryckt undan dem.

Jag vill kunna känna något utan att behöva höra att alla känner så ibland.