*.:｡✿*ﾟﾟ･✿.｡.:* *.:｡✿*ﾟﾟ･

Det fattas något. Jag kan inte komma på vad, men något stoppar glädjen, något stoppar lättnaden. Jag vet inte vad det är men jag måste hitta det. För jag sjunker som en sten och jag är så rädd för att nå havbotten och inte kunna simma upp till ytan. Fastkedjad i sanden och mellan dig och mig är det miljoner kubikmeter vatten saltare än mina tårar (LÖGN jag gråter ju inte...). Och när jag är där nere på bottnen kommer jag inte kunna se dig, eller någon annan, jag kommer vara så isolerad att ni bara blir skuggor. Förvridna figurer i ett porslinsöga som krossas av en knuten näve. Gräver hål i mitt huvud, lämnar gropar att samla mardrömmar i. 

 

----

 

Sitter vid matbordet och alla pratar men varje gång jag säger något känns uppmärksamheten obekväm och ingen skrattar åt mina skämt och det känns som min stolthet sväljs ner med den överkokta pastan. Hur gör man sig ett hem igen för jag börjar känna sig mer och mer borta nu, som om trådarna till hemmet klipps av en för en, jag är flugan som tar mig ur spindelns nät (och ramlar in i ett annat).

 

-----

 

Att sova är:

 

*Att rulla runt i en spindeltunn hinna och genom ögonlocken lyser blodådrorna igenom som vägar till våra minnen.

*Att gråta fast man aldrig gråter för man gråter ut allt genom tankar, stora tanketårar som omsluter en och de är mjuka som hud eller kanske är det bara så jag tänker mig att det är, egentligen kanske de ristar med ovarsamma rörelser och lämnar mer sår än de helar. 

*Att ligga och knipa ihop ögonen och man SKA INTE kolla på klockan men så gör man det och den är 02:43 och imorgon har man tyska klockan åtta. Trassliga lakan, ett fönster som glappar i vinden och hjärnan går på högvarv och man fattar inte varför man bara inte kan stänga av. 

*Drömma att man går på en gata och det är tyst och ödesdigert och mörkt och man vet att gatan kommer aldrig ta slut den fortsätter bara men ändå fortsätter man ta steg efter steg och målet är osynligt, bortom intet, det ligger i bakhuvudet men man vet att man måste vidare för att växa fast är farligare än att aldrig komma fram. 

*Vakna kallsvettig och ÄN EN GÅNG har man drömmit om fingrar över nyckelbenen eller taktslag på benet och man gråter (LÖGN jag gråter ju inte...) för att ännu en gång var man säker på att det var på riktigt men istället fortsätter tiden sin vilda dans och man blåser längre och lägnre bort från dig. Kan se din skugga gå upp i en dimma och min egen kropp lyser med en obehaglig skarphet. Jag vill inte vara tydlig utan någon vid min sida, ensamheten gör brinnande ränder över revbenen.